Packat är bara förnamnet

Nu har Cilantro och Jeanna åkt mot Tyskland, Verden och Unghäst VM!

Även om det mesta var i ordning i fredags, tog det måndag förmiddag att packa klart, bada och veterinärchecka Cillen och slutligen trippelkolla att allt var med – PASSET! VETERINÄRINTYGET! – annat kan man ju faktiskt köpa om det krisar…

Allt en 5-åring kan tänkas behöva för att åka på VM!

Det som återstår för mig här hemma är att hålla alla tummar för ekipaget, precis som Cillens ägare familjen Söderström, som förstås är med på resan!

Kvar hemma är jag med ett gäng pållar – inte fullt så många som vanligt, men nu är jag ju ensam. Jag är väldigt glad över förtroendet Jeanna ger mig ; ”Du vet ju vad vi brukar göra med vem”. När jag har lämnat mina hästar en vecka (väääldigt ovanligt;) har den som varit ansvarig fått mycket detaljerade instruktioner – haha, ni har säkert sett Havrepappas parodilista om täckesbyten, morgontofflor, lördagsgodis och favoritradioprogram till hästen… ;) Men egentligen är det ju jag som behöver DC mer än vad han behöver mig :)

Måndagen var, som sagt, DCs sommarvila till ända och vi gav oss ut på en skrittur tillsammans med Annie. DC var rätt spänd och stel, men vad kan man begära efter en veckas hel vila? Som ni säkert förstått blir det ingen tävling i helgen för oss. Vi får fortsätta att leva på förra årets seger i Tre Små Gummors Cup och önska våra kompisar i startfältet lycka till. DC har en hovklyfta vänster fram som just nu är i ett läge där vi får vara försiktiga med vilken typ av belastning den utsätts för, så det var bara att bita i det sura äpplet och stryka oss från årets mysigaste meeting :(

DC & jag fick de Tre Små Gummorna av Charlotte Adler i Gyttorp (krya på dig, Charlotte, så du kan vara med!)

Efter kvällsfodringen på Segersta åkte jag tillbaka till Herfsta igen för att sova över. Jag har lovat att vara där så mycket som möjligt ett par dagar nu när Jennifer har semester, så att inte Annie behöver vara själv och rida. Med tanke både på vad som hände mig och min haka för en dryg månad sedan och när jag åkte av DC i våras och han sprang hem tvärs över Enköpingsvägen till Amie och även det som hände i ridhuset på Hviderup för ett år sedan, så känns det väldigt klokt. – Man ska inte vara ensam när man rider!