Månadsarkiv: september 2017

Kan en dressyrtränare annat än jubla över att ha fått ägna lördagen åt att tävlingscoacha sina fina ekipage med resultaten:

• MsvB-kval på första försöket!
• Pers i MsvB:5 och en blå rosett!
• Kval till nationell MsvA!

Didde gjorde sitt livs första meeting med den äran och en fin MsvC på kvalprocent, trots ett mycket oväntat missförstånd i galopprogrammet. Anna fick välförtjänt domarcred för hur hon hanterade ”det lilla missödet”.

Eftersom vi var i Gnesta kunde jag i pausen mellan ”mina” ekipage passa på att träffa min vän Johan Dengg, som landat hemma på Borgs Gård efter EM och den spektakulära marathonkörningen genom Göteborgs gator och i Slottsskogen. Det är verkligen guld värt att utbyta erfarenheter med kollegor i branschen, kanske särskilt för att få perspektiv på hästsporten från olika discipliner.

Eftermiddagen fortsatte med Therese och Dreamer som var just ett Dreamteam och belönades med en plats högt upp på prispallen i MsvB:5. Deras toppendag gav dem sedan även en biljett till nationell nivå i MsvA.

Duktiga Therese och Dreamer med fin rosett och nöjd tränare :)

På söndagen var det Maria och Lorvino som red MsvB precis som förra helgen och höjde sig drygt 1%. Särskilt kul var att veckans intensiva jobb med det som var svårast förra tävlingen gav resultat – 7:or i båda varven. Duktiga!

Och så avslutningsvis red jag själv ett pass i sadeln på underbara Adeley. Varken matte Maria eller jag kan sluta förundras över denna fantastiska 3-åring. Vi hoppade några små skutt inne på banan för första gången – tidigare har vi ridit ute på vallen – och hon bjöd på bättre än  någonsin.

Dessutom premiär för travbommar och premiär för nya sadeln och Adeley rör inte en min – förutom den ständigt pigga, intresserade och glada minen då. Vilken pärla! Jag säger det igen och igen – ser så mycket fram emot att få fortsätta att vara delaktig i hennes utveckling!

Avslutningsvis dök det upp både ny elev och nytt hästutbildaruppdrag under helgen, så loidressage frodas just nu. Kanske lite på bekostnad av pedagogikstudierna. Men det är sånt man får ta ;)

Jag brukar skoja om att min favorittyp av hästar är dem man får sitta kvar på. Det betyder inte att jag inte rider unghästar – tvärtom. Men jag gillar tanken på att när man väl tar steget att sitta upp, ska det vara avsevärt större chans att man sitter kvar än att man inte gör det. 100 procent säker är svårt att vara när man är första ryttare i sadeln, men 50/50 är inga bra odds.

Visst är det imponerande med Youtube-klipp på balansmirakel som sitter kvar på hästar som bockar runt. Men jag anser att hästen i möjligaste mån ska slippa hamna i ett läge där den gör sitt yttersta för att bli av med det läskiga på ryggen.

Det är av misstagen man lär sig. Men just vid inridning finns inte utrymme för att lära av sina misstag, det finns bara utrymme för att lära hästen. En rädd häst lär sig inget av det vi vill lära den – att tycka att det är roligt att bli riden, att lyssna på, förstå och ha förtroende för sin ryttare.

I höstas fick jag inblick i en verksamhet där inridningen gjordes på chans. Lite longering, sedan upp i sadeln och lika snabbt av igen. Efter flera försök med olika ryttare blev det tal om docka. Jag har aldrig hört talas om en häst som haft något nöje av rodeo. En unghäst som tappar sin ryttare blir ofta skrämd – självklart ett sämre utgångsläge för fortsatt utbildning.

Det finns sätt att öka sannolikheten att stanna på hästryggen, så varför inte pröva dem?

Att sitta upp från en stubbe och hoppas på det bästa kanske fungerar den ena gången, men om det inte gör det och hästen blir skräckslagen, springer lös ut i skogen eller över en väg… Hur bär man sig då åt för att förbättra 50/50-oddsen?

Som beridare och unghästutbildare möter jag många olika hästar och slås gång på gång av hur mycket de skiljer sig åt i fråga om hur snabbt de tar till sig träning. Ibland är ytterligheterna otroligt tydliga. Från den osäkra som tog sex veckors invänjning till uppsittning, till den jämngamla som kom till ridning i alla gångarter på halva tiden.

Det handlar om att förbereda noga och arbeta konsekvent efter en beprövad modell. Att tillsammans med häst och medhjälpare ta steg för steg till ett läge där det inte är en överraskning att du sitter i sadeln. Med en tydlig modell vet man också när och hur man backar ifall det behövs.

Alla unghästar har rätt till en trygg utbildning.

Texten är tidigare publicerad i Tidningen Ridsport 20 mars 2017

Läs gärna mer här om unghästutbildning enligt Flyinge-modellen.