Cheveyo var dagens stjärna – av fullbloden alltså.
Cheveyo redo för ridning!
Han gick lugnt och fint både travvarvet och galoppvarvet trots att det var totalt kaos kring banan senast vi var där. Ett skutt i sidled så att jag tappade stigbygeln blev det och då fick han faktiskt lite ovett i form av en ordentligt framåtdrivande skänkel – inte så kul för en framtida jockey typ UTAN läder i sådär 60 km/timmen- om han tror att det är OK att göra så ;)
Cheveyo tänker framåt!
Mejram var också duktig, men hon blev riktigt, riktigt besviken när hon bara fick cantra och inte springa för fullt. Småskutt och skakningar på huvudet när jag styrde bort från banan direkt efter det hon tyckte var uppvärmningen. Hunting Call fick inte heller gå så hårt, men han verkade faktiskt ganska nöjd med det.
Med Ellen handlade det mest om att få henne att hålla huvudet ovanför sanden och att hålla MITT tempo istället för sitt eget. Jag räknar ner dagarna tills hon får ha vanligt träns igen… Det är inte helt enkelt att rida på hackamore när hon blir stark, för då har jag en kvick liten gummiboll till häst som försöker galoppera järnet med nosen mellan knäna. Det blir bättre och bättre i alla fall!
En macka senare var det dags för dagens stjärna totalt sett (ja, jag är partisk i vanlig ordning). DC gick som på räls till Fornboda, duktig kille! Men när vi kom fram hade vi oturen att skrittmaskinen/skräckmaskinen var igång. DC är helt skräckslagen för just denna skrittmaskin och han ville bara sjunka genom jorden eller springa hem i full galopp när han insåg att den var på.
I det läget finns det inget annat jag kan göra än att hålla mig iskall och bara vänta ut DC. Vältajmade smackningar och superförsiktig skänkel – det fungerar inte att pressa honom, då går han i taket fullständigt. Han är verkligen uppriktigt rädd och får såklart panik om han tror att jag tänker tvinga honom fram till skrittmaskinen.
Vi hade ändå lite tur – det dök upp en annan häst som vi kunde ta rygg på fram till stallplan. Där stod dock en långtradare full med spånbalar och en liten truck som skulle lasta av dem körde runt. Det i sig bekymrade inte DC överhuvudtaget, men det tvingade oss att passera relativt nära skrittmaskinen. Mamma och Kicki hade tagit bilen till ridhuset för att titta på när vi tränade, så jag fick lite ledhjälp precis förbi skritten. Vi tog oss in i ridhuset med mig kvar på DCs rygg och det känns som en enorm bedrift!
Nu låter det kanske som att jag inte har så höga krav på vad DC ska klara för att jag ska vara nöjd med honom. Det är ju dock så att alla har sina egna små fobier och man brukar ju säga att Den modigaste är inte den som aldrig är rädd, utan den som är rädd men försöker ändå! Så way to go DC, bra jobbat!
Själva dressyrpasset gick ganska bra, DC gjorde riktigt fina halvpiruetter och bra PSG-saxar! Däremot fick vi inte till serierna vilket såklart känns lite jobbigt eftersom vi åker till Flyinge på måndag. Men det är egentligen inte så konstigt eftersom jag lagt dem på hyllan i nästan 2 veckor pga MsvB-starter. Jag försöker att känna tilltro till att de funkar lika bra som tidigare nästa gång vi dressyrar!
loidressage 