säkerhetsväst | loidressage

Som utlovat kommer här berättelsen om vår inte helt optimala tävlingsuppladdning i förrgår…

Efter att flera dagar gått som en klocka (med våra alldeles egna mått mätt) på vägen upp till Segersta, slog det totalt slint igen hos min knasiga häst.

Han kan inte bara SE knasig ut;)

När vi ridit nästan hela vägen från Amies stall till Segersta, med god bjudning och lugn och fin pålle, tvärnitade han precis bredvid ett dike och vände 180 grader med huvudet mellan benen. I den totala bristen på hals åkte jag, som om jag hade cyklat och fått in något i framdäcket, typ rakt över styret.

DC drog åt helt fel håll, snabb som en raket mot Enköpingsvägen och jag bara skrek hysteriskt att nu dör han..

Vid ett sådant här tillfälle uppskattar man verkligen alla sina vänner och grannar som ställer upp – från vita huset som DC tydligen sprang förbi, åkte mannen upp till Segersta och berättade för Elsa, Jenny, Aivaras och Mantas att en häst skenade med sadel och träns på, så de hade rusat ner i stallet och kollat om Karins hästar stod inne eftersom ingen av Mads hästar var ute och reds. När de såg både Chenta och Lumpi i sina boxar förstod de att det måste vara DC. De slängde sig på 4-hjulingen och gav sig iväg för att hitta mig eller snarare de rester av mig som de fasade för att finna.

Själv hade jag hunnit ringa Karin och få fram att DC var på väg mot bilvägen och säkert snart död, så hon kom körande som en projektil och plockade upp mig.

Vi kom, efter minuter som verkade som timmar, till Amies stall, där DC var infångad! Med tanke på hur snabbt han hade kommit fram måste han ha skenat hela vägen – tvärs över Enköpingsvägen… Troligen hade mina änglar i hästhimlen vakat över honom, samtidigt som att det kl 17.00 en fredag inte är lika intensiv trafik som samma tid en vanlig veckodag.

Vi kollade att alla ben var hela på DC och att han även var okej i munnen, så att han inte hade fastnat med tyglarna någonstans. Vi sprang med honom och han såg helt fräsch ut. Sedan dök 4-hjulingsgänget upp och så började jag tjuta igen, när lättnaden över att DC var hel kom samtidigt som mina underbara kompisar.

Typ en hel flaska isgel fick han på benen innan vi åkte ifrån honom. Dagen därpå var alla fyra helt klockrena och vi tävlade – nu tror jag på mirakel!

Jag skulle aldrig någonsin rida utan hjälm – nu är jag även tacksam för att min mormor tvingade på mig (och betalade!) en säkerhetsväst, som jag faktiskt ALLTID använder när jag rider upp DC till Segersta eller ut i skogen!