Magiskt!

Jag hade aldrig trott att det kunde kännas magiskt att galoppera en före detta tävlingstravare…!

Ängel och jag red till ridhuset på Fornboda. Där jobbade vi först som vanligt i trav med skänkelvikningar, övergångar och halter. När gas, broms och sidförande skänkel fungerade ordentligt gav vi oss på galoppen.

Galoppfattningarna fungerar ganska bra nu tycker jag. Vi började galoppera på en stor volt. Jag lyckades få Ängel att galoppera ganska lugnt utan att det blev travblandat. Det är verkligen en hårfin gräns mellan att driva så mycket att hon blir stressad och att driva för lite så att hon tappar takten och bryter av.

På vägen hem skrittade vi förbi en brasa. Ängel brydde sig inte överhuvudtaget – hon var så snäll att jag kunde ta ett kort. Den hästen har ett psyke av stål!

Vi galopperade varv på varv, jag koncentrerade mig på att få henne att följa hela voltspåret och att hitta en jämn takt. Efter kanske 10 varv i höger galopp vågade hon prova att sänka sig framåt neråt och kom på tygeln ett par språng! Så ryckte hon upp huvudet igen för att hålla balansen, men kom snabbt tillbaka i formen och lyckades hålla sig kvar där något varv i taget. Sedan gjorde vi samma sak i vänster varv och nu gick det snabbare för henne att hitta rätt.

Vilken känsla när pusselbitarna ramlade på plats för henne! Helt plötsligt galopperade hon med ryggen och hela kroppen! Sjukt kul!