DC har varit otroligt duktig de två senaste dagarna! Vi håller på med igångsättningen för fullt.
Jag får verkligen hålla i mig för att inte gå för fort fram, för han känns superfräsch och vill bara jobba, jobba, jobba!
Egentligen är det inte så konstigt att han är på hugget, för han är ändå i ganska bra kondition vid det här laget. Han har ju inte stått helt stilla under konvalecensen mer än de första dagarna på Ultuna – sedan har det varit promenader i mängder. Jag har dessutom motionerat honom i alla gångarter i över en och en halv månad.
Hagen gör sitt för konditionen – särskilt när man har en lekkompis
I förrgår tog vi transporten till ridhuset och red där. Sedan skrittade vi hem, som en del av DCs ”våga-vara-ensam-med-matte-i-skogen-utan-att-vilja-springa-hem-till-mina-kompisar-när-jag-ser-något-läskigt-träning” ;)
Det finns en sjö vid slingan där vi skrittade hem. Ni kan ju föreställa er DCs min när han fick se en långfärdsskridskoåkare för första gången! Han puls steg i rasade fart, han spärrade upp ögonen och darrade. Efter några sekunders betänketid hoppade han 180 grader och tänkte ta sig därifrån, men han lyssnade faktiskt när jag vände tillbaka honom och när han hade fått stirra en halv minut till i lugn och ro gick han försiktigt vidare. Då kan vi checka av en till sak på listan över potentiellt farliga grejer som DC övervunnit :)
loidressage 