Att leva tillsammans med en som Don Cameron ger en verkligen tillgång till hela känsloregistret; så mycket förtvivlan, besvikelse och frustration… Och så mycket glädje, överraskning och hopp!
Det var med blandade känslor jag tog oss ut på stora galoppbanan igår. Men det var läge att prova på banan innan Skånehösten blir alltför mörk och blåsig eller t o m så regnig att den tvingar in oss i ridhusen för lång tid framöver.
Vi skrittade och travade ett varv i lugn och ro. Sedan körde vi ett varv i galopp. Efter den uppvärmningen gick vi in i Wallenbergridhuset och red dressyr – i hoppsadel! Konstigt, men jag rider ju faktiskt mest i hoppsadlar nu i och med att jag har det på unghästarna.
DC kändes hur fin som helst. Trycket från galoppbanan satt kvar även i ridhuset, jag la på lite extra skänkel och han travade som en miljon. I piruettarbetet satt han på bakdelen som aldrig förr och bytena i vart 3:e gick som på räls. Jag ser verkligen fram emot vår dressyrlektion för Karin på torsdag och hoppas att vi får till ett lika bra jobb då.
Idag har DCs stora uppgift varit som modell/försökskanin/offer eller vad man ska kalla det. Vi hade lektion i exteriörbedömning och jag tyckte att det var en bra idé att få djupdyka lite i DCs exteriör. Jag tror att han får berätta om det själv i sin lördagsblogg!
DC tröttnade rejält efter en timme eller två, men var nöjd med att få äta på Bosses axel
loidressage 