Jag har en väldigt sorglig och tung nyhet.
För två helger sedan åkte jag och mamma till Hälsingland, hämtade DC och körde honom till kliniken.
Förhoppningen var att han skulle visa sig bättre efter 7 månaders helt kravlös vila under fantastiska förhållanden. Jag skulle ta med honom ner till Skåne och påbörja en mycket försiktig rehabilitering och på lång sikt en långsam igångsättning. Så kommer det inte att bli.
Trots att DC har vilat i över ett halvår, syns ingen förbättring alls. Troligen bottnar de flesta av problemen i en bäckenfraktur. Han kommer inte att bli frisk igen.
På måndag lämnar min älskade Don Cameron livet här på jorden.
DC har fått njuta av sina sista veckor som kung i hagen, naken i vårsolen tillsammans med ston som dyrkar honom och med massor av kärlek hos Kicki på Brännskogen. Jag flög upp till Stockholm i morse och ska ägna morgondagen åt att pussa, krama, rykta och mata honom med morötter. Det känns viktigt för mig att vara med honom ända in i det sista. Att få ett avslut.
Jag mår så fruktansvärt dåligt över det här. Jag har älskat DC fullständigt villkorslöst i 3 år. I medgång och motgång, bra dagar och sämre dagar. Och jag har trott på honom, på oss två, till 100%. Även när andra ifrågasatt.
Vår väg tillsammans har varit så krokig, men han har lärt mig mer än någon annan häst hade kunnat göra, och det är jag evigt tacksam för.
Visst vet jag att det är så sporten är – hästar kommer och går. Man har dem bara till låns. Men jag hoppas ändå att det aldrig kommer en dag då det inte känns som att hjärtat går i tusen bitar när man förlorar sin älskade vän och träningskamrat. För då är det nog dags att lägga ner helt och hållet.
DC var verkligen mitt stora framtidshopp, jag trodde så mycket på honom. Nu har jag ingenting alls.
Jag är idag så otroligt tacksam för att jag stått emot ”goda råd” och aldrig bråkat med DC när han visat motvilja, som uppenbarligen berodde på smärta. Allt jag önskar är att han ska få glädje i ögonen. Kanske kan det bli så igen, i en annan värld.
Jag har fått så många frågor kring hur DC mått och det värmer att det är så många omtänksamma fina människor som bryr sig. Kram till er alla.
loidressage 
Usch vad jobbigt och tråkigt! Miste min ponny i juli så vet hur det känns, styrkekramar till dig!
Nej vad sorgligt! Fina DC.
Jag skickar dig kraft och mod! Stor kram Lili
lilla söta rara krama o pussa din häst han förstår säkert vad du menar gråt med honom…det lättar på trycket när det känns som huvet ska spricka jag tänker på dej imorgon kram gamlamoster Eva Date: Sat, 26 Apr 2014 18:03:54 +0000 To: hd_eva@hotmail.com
Svår att höra, svår att fatta, svår att bära, det är sorgen. Jag läste nyss om DC och tårarna bara flödar för dig och honom. Jag minns när du kom till Nibble med DC första gången och han verkligen gjorde entré i stallet.
DC blir aldrig glömd, bara fortsatt älskad. Känn att det är många som är med dig idag, Loi. Kramar Gunilla
Så ledsen för din (oLillebrors skull), vet o förstår vilka förhoppningar du hade. Kram/ ”Mamma” Holmström
Usch vad tråkigt att läsa. Det var fler än du som trodde på DC, för han är en ovanlig talang. Men ibland tar livet vägar som man inte kan förstå. Det kan kännas så orättvist. Fy. Vilken väg ni har gjort och vilken känsla du haft för hans välmående. Tänker på dig. Kram!
Ååå så sorgligt… Stackars dig!