Månadsarkiv: juli 2012

Hur tänkte hon egentligen?

När min mamma fixade bilder till min student hittade hon den här. Den är tagen i Portugal i maj 2003. Jag var alltså 9 år och min mamma lät mig rida ut i ”skogen” på en helt okänd häst … Själv hade jag förstås inga problem med det och det gick hur bra som helst, men att hon vågade? Mamma alltså..


Lilla jag i Portugal 2003, bra upplösning på bilden!

När jag tänker efter har min mamma aldrig varit orolig när jag jag ridit och det är möjligt att det haft en väldigt positiv effekt på mig. Jag har nog själv inte varit särskilt rädd av mig och funkar bra ihop med lite busiga hästar, allt från ridskoleponnyn Lillen på Hägerneholm via Jag-är-störst-bäst-och-vackrast-Nalle till Jag-kan-balansera-bra-på-två-ben-i-taget-Don Cameron :)

Efter att ha vilat igår fick DC ett lätt pass idag. Vi inledde med lydnadsövningar från marken, precis som jag ofta gjorde med Nalle. Sedan körde jag ett ganska kort pass, och DC kändes precis som vanligt! Jag testade honom lite med ganska ordentlig samling, piruettgalopp och ett par byten, bara för att kolla hur han skulle reagera. Och han kändes precis som han brukar. Men jag vågar inte ropa hej än… Vi får se om det håller i sig!

Jag är helt övertygad om att det är bra att lite då och då jobba extra från marken, med ”hästspråket” Det ger respekt för vem som är ledare och extra gymnastik för hjärnan. Mina hästar har också fått lära sig diverse trick. Grållen och PH kunde t ex buga på kommando och Nalle är riktigt duktig på Working Equitation-övningar. Vi provade på det på Kulla Vreta, med hjälp av Paolo Bastos och det var superkul tyckte Nalle, så vi blev riktiga mästare bl a på att öppna grindar, både till vardags när vi skulle över till Bogesundsslingan och på julens Hurry Scurry-tävling :)


Vi provade på WE på Kulla Vreta, med hjälp av Paolo Bastos.


Här går Nalle över träbron ffg


Vi fångar ring från tjuren med lans.

Jag vill trots den långa resan och meetinget rida DC den här veckan, eftersom han ska på koll på fredag och det känns korkat att komma till veterinären med en vilad häst, istället för en som är som är igång. Han har det väldigt bra i sin hage på Herfsta när jag inte rider, så det går ingen som helst nöd på honom.

Lämna en kommentar

Under Allmänt

Home Sweet Home…

Sista biten hem var det väldigt vackert kvällsljus och från Gävle gick det hur snabbt som helst. Tänk att man tidigare har tyckt att det var rätt långt att åka och tävla i Högbo/Gävle/Sandviken ;)

DC var installerad i sin box på Herfsta vid 22:30-tiden, efter en liten promenad och en stund i hagen. Själv kom jag ner i min sköna säng på Segersta ungefär vid halv tolv.


Tillbaka i vardagen i morse med uppstigning 06:00 och inte minsta våffla i sikte.. ;)

Den här veckan blir det förstås lite återhämtning för min långresenär. På fredag ska vi på DCs halvårs ”check-up” hos vår veterinär Chris Johnston, på Mälarkliniken. Det passar förstås extra bra att få expertutlåtande på att han är fysiskt OK efter att han levt rövare som han gjorde i Umeå.

Känns som läge att muntra upp mig lite med några vackra bilder på min fina häst

Detta bildspel kräver JavaScript.

Foto: Maria Håkansson

Jag vill passa på och tacka så jättemycket för alla kommentarer och uppmuntran både här, på Facebook och i ”verkligheten”. När det är jobbigt behöver man allt stöd man kan få. TUSEN TACK GULLIGA NI!

loidressage-bloggen tar nu lite lätt sommarlov och kommer med största sannolikhet bara att uppdateras en gång om dagen, om det inte händer något extra speciellt.

Lämna en kommentar

Under Allmänt

En lång väg hem

Min och DCs sista ritt på Umeå-meetinget blev aldrig av. Jag strök oss två minuter innan start – det var inget alternativ att gå in och rida. DC var likadan på framridningen idag som igår, och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Nu på eftermiddagen har jag pratat med både Jeanna och Karin, och jag har funderat många varv kring hur vi ska gå vidare med det här.

Vi är på väg hem från Umeå. Vägen hem känns längre än vägen hit. Ganska kostigt då jag oftast tycker att det är tvärtom. Jag tror att det kanske beror på att vägen alltid känns längre och tyngre när man är besviken, deppig och allmänt negativ? Det behöver ju inte bara gälla vägen från Umeå till Herfsta, utan det gäller nog faktiskt det mesta. Oavsett vart man är på väg går resan snabbare när man är förväntansfull med sikte på målet. Just nu känns det som att jag har en lång väg framför mig med DC för att ta reda på vad som inte stämmer, men jag får väl försöka att vara positiv och sikta på målet – att få tillbaka min ”vanliga” häst – så går nog den resan snabbt den också. Jag säger helt enkelt som tävlingledaren sa igår, ang att det är lättare att få folk att åka ner till Skåne än upp till Norrland för att tävla. ”Det är väl meningen att vi ska rida i uppförsbacke?!”

Jag och mamma har trots allt haft en trevlig helg tillsammans med härliga kompisar. Tävlingarna var väldigt väl arrangerade och flöt på bra trots regn och blåst.

På väg tillbaka över Höga Kusten-bron

Mindre än 30 mil kvar nu!

3 kommentarer

Under Allmänt

Söndag morgon – sista starten

Vi hade en supertrevlig kväll igår på Ryttarfesten. Buffén var god och underhållningen kul, med en grupp som spelade och sjöng en musik-quiz.

Tävlingsledaren Karin Kemi är en helt otroligt engagerad person som tillsammans med sitt gäng i Umeå har fixat ett meeting utöver det vanliga, både när det gäller själva arrangemanget, med tävlingsbanor, uppstallning, funktionärer etc och med priserna!

Junikampen, som är en lagtävling där man kan sätta ihop ett eget lag över klubbgränserna hade otroligt fina priser! 9000:- till segrande lag, gehäng och en delikatesskorg åker söderut i eftermiddag med Amanda, Mimmi och Ann Hammarlund (DjRK) som bildade vinnarlaget. 6000:- gick till 2:an där Elena och Gunilla bildade lag med hemmaryttaren Ida Hellström. Rejäla prispengar, segertäcken, fantastiska rosetter och högtidliga priscermonier à la Strömsholm var det i de vanliga klasserna.

Efter Ryttarmiddagen passade jag på att ta en promenad runt tävlingsbanan med DC. Jag grubblar vidare på vad som stör min lilla häst, för det är uppenbart att han inte alls trivs lika bra här som vi andra gör. Kanske beror det på det vi fick reda på igår kväll – att typ 100 exemplar av DCs värsta fiende och mardröm, Mamma Mu, befinner sig på ca 200 meters avstånd från tävlingsbanan? Oavsett vilket ska det bli spännande att se hur han beter sig idag…

Lämna en kommentar

Under Allmänt