24 timmar senare

Nu är det ganska precis ett dygn sedan Kicki ringde mig och berättade att hon misstänkte att DC hade kolik. Det har varit 24 otroligt jobbiga, krävande och påfrestande timmar framförallt för DC och även för mig och resten av hans ”människofamilj”. Under den här tiden har DC fått genomlida ett oräkneligt antal sprutor, 2 rektaliseringar, 2 sondningar, 1 buköppning, ett uppvak och många promenader.

Efter att distriksveterinärerna lämnade oss sent igår kväll var DC lugn. Vi trodde att det värsta var över och att behandlingarna hade hjälpt. Jag satt i öppningen av hans box hela natten, klappade på honom och promenerade med honom då och då. Mamma kom till stallet efter att veterinärerna hade åkt och var med mig och vaktade DC.

Tidigt på morgonen började DC plötsligt må sämre igen. Vi lastade honom och körde till Ultuna, där vi var framme precis 08.00, lagom till att jouren öppnade. Efter en snabb rad undersökningar talade jourhavande veterinären om för mig att DCs enda chans var en buköppning.

Det är knappt att jag har vågat hoppas på det, men såväl buköppningen som uppvaket gick bra. Min älskling står nu i en box på Ultuna och vilar förhoppningsvis upp sig efter operationen. Han är verkligen i de bästa händerna, omgiven av kompetent personal som vet vad han behöver för att krya på sig. Nu återstår dock att tarmarna ska fungera på rätt sätt, trots att 4 meter tunntarm saknas. Nu måste även den processen gå vägen utan några komplikationer.

DC och jag är skyldiga ett stort tack till alla som tänkt på DC idag och hållit tummarna för hans tillfrisknande. Det betyder väldigt mycket att ha folk runt omkring som peppar och stöttar.