loidressage

Idag är jag ledig från jobbet, vilket innebär att jag är hemma hos mina föräldrar över dagen :)

Jag och DC red ett väldigt givande pass för Karin igår, jag fick många bra saker att jobba med och fundera över. DC kom till Segersta direkt från Ultuna, med nyskodda lackade hovar. Bästa mamma och Lisen hade kört honom till hans skoning, själv var jag tvungen att åka in till skolan på eftermiddagen och göra en redovisning. DC kändes mjuk och väldigt samarbetsvillig, vilket är extra kul med tanke på att vi ska tävla imorgon!

Jag åker tillbaka till Segersta ikväll och rider ett pass på DC så att vi är fit for fight till imorgon, men först har jag lite planer för dagen här hemma:

• Långfrukost med mig själv – jag äter mumsiga French Toast och bloggar :) Jag inser hur bortskämd jag varit med snabb internetuppkoppling – jag blir helt chockad över hur snabb datorn är nu när jag inte använder mitt mobila bredband ute i skogen, haha!
• Sushi-lunch med mamma och pappa – jag har längat efter sushi läänge nu!
• Titta på bil åt mig med mamma och pappa
• Fika med Kristine, som jag inte träffat på över en månad. Espresso House kanske?
• (Lite skolarbete)

Det kan nog bli en bra dag, strålande sol ute också!

Häromdagen var jag och DC ute och red en sväng med Hannah och hennes ponny Monet. DC skrittade lugnt i samma tempo som Monet galopperade, kolla den här söta filmen. Bortse från DC’s skitiga man ;)

…. det var 17 april 2011.

Jag hade sett Don Cameron på en film från när han var 4 år, men första gången live var alltså idag för ett år sedan.

Bilder från vår ”träffsdag” 17 april 2011:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under februari hade jag lyckats övertala min pappa att ytterligare en häst skulle vara som ett studielån för mig – jag tänker ju ändå inte gå på universitet eller högskola, utan vill satsa 100% på en framtid som ryttare.  Att Nalle skulle fortsätta på S:t Georges/Intermediaire-nivå under 2012 hade vi redan uteslutit – han förtjänade att pensioneras hösten 2011 efter sina fantastiska 14 år på banan!

Från början letade jag alltså efter en häst på PSG-nivå, för att kunna gå vidare från Junior till Young Rider direkt under 2012, men det var väldigt svårt att hitta någon som motsvarade mina önskemål utan att bli helt ruinerad.

Så var vi på Ultuna med Nalle som hade gått omkull i hagen och fått en bula på armbågen och där träffade vi Don Camerons uppfödare Ylva, som jobbar där och som tidigare hade hjälpt mig med Phantom of the Opera, när han bröt benet. Vi pratade lite om att jag letade häst och hon sa ” Lillebror är till salu”.  ”Jaha, vem är det och vad kan han?” sa jag. Vi gick in på Youtube och så fick jag se honom! En väldigt stadig 4-åring, som nu var 6 år!

Men jag skulle ju inte ha en unghäst?! Jag skulle ju ha en Georg-häst och rida YR-SM 2012! Söndag den 17 april åkte vi trots det ut till Skyttorp.

I skötspiltan i Ylvas stall stod en av de fulaste hästar jag sett på länge! Halv-Hannoveraner såg man på åsneöronen som var ännu längre än Grandessas… och stor som två höghus… och så hade Ylvas klippmaskin gått sönder mitt i klippningen – pälsen såg ut som en ofärdig byggsats, som pappa brukade säga om Ponti, när hon var vinterklippt :)

Jag hann tänka  ”Oj, men vi kan ju inte åka härifrån nu”,  innan Ylva sadlat och suttit upp och började visa honom.

Sedan ville jag inte alls åka därifrån, i alla fall inte utan fantastiska Don Cameron!

Jag inser att det inte är realistiskt att jobba drygt heltid, ha en egen häst att träna och tävla, avsluta sista terminen i gymnasiet och ha lektioner för dressyrelever ca 8 mil hemifrån, men det är lite tråkigt att jag helt enkelt inte hinner med bl a Linnea & Dixie.

Dixie som gjorde sig illa i december är helt återställd och igång efter 15 veckors konvalecens.

Anna har än så länge ingen ny häst så henne behöver jag bara ha dåligt samvete för att jag inte hinner följa med och provrida. Idag var hon dock här på Segersta och provade några hästar som Mads har till försäljning, så då kunde jag vara i närheten och slänga in ett öga ;)

Anna & Danilo på Tre Små Gummors Cup. Hoppas att vi kan åka tillsammans igen snart!

”Mina” ponnytjejer i Waxholm som jag coachat på lagtävlingarna i allsvenskan sedan 2009 har utvecklats åt lite olika håll. Några har klivit upp i Division I, några väntar på höstens Division II. Lite nostalgisk blir jag av bilden – en av de många prisutdelningarna under de tre åren!

Madde & Goldie, Emma & Ermor, Nora & Digge och Bella & Skuggan med Tina Rheborg och mig på Stäket 2011.

Jag har fått frågan, här på loidressage, hur jag hanterar DC´s påhitt på ute på vägen.
Idag provade jag en ny strategi när jag red från stallet till ridhuset – att inte ta strid och korrigera så fort DC börjar tänka åt ”fel” håll. När han kastar sig helt om till vänster har jag alltid vänt tillbaka honom åt höger, alltså samma väg som han vände. Idag gjorde jag tvärtom – när han vänder 180 grader till vänster tar jag i vänster tygeln och vänder honom minst ett varv till åt vänster – han får fortsätta att gå på en liten volt till vänster tills han tröttnar. Då kommer vi i från evighetskampen där han säger vänster och jag säger höger. När han inte vill snurra till vänster längre rider jag åt det håll jag vill – ibland går han, ibland får vi fortsätta vända vänster. Det fungerar jämförelsevis väldigt bra och spänningarna minskar från både hans och min sida.

Jag fokuserade på vart vi skulle i stort, alltså målet för vår ritt, inte exakt vilka steg vi tog på vägen dit. Här är även Karins mentala träning till stor hjälp – att se framför sig att man kommer fram till ett visst ställe och att inte fastna på vägen.  Jag försöker också att tänka lite som när man seglar, att man inte alltid kan köra spikrakt på målet för ibland är det ett grund i vägen och man måste avvika från kursen, men återgår till den så fort som möjligt.

När jag tänker efter är det faktiskt precis så jag hanterat DC’s lastningstrams. Första tiden jag hade honom protesterade han och dansade på bakbenen varenda gång han skulle åka, men eftersom jag inte gjorde någon affär av det slutade han. Nu behöver jag bara öppna bakluckan och skicka in honom – en förutsättning när man åker så mycket och oftast ensam.

Att rida till Segersta tog oss 42 minuter idag – vägen hem tog en dryg kvart.. trots det är jag jättenöjd, det var inte någon lätt ridtur och jag fick tänka ut massa olika knep för att få DC dit jag ville, men det gick! Min kära pålle bjöd bl a på levader med viftande framben och capriole på en åker. Publik hade vi också – vi red förbi ett hus där det stod folk i ett fönster och skrattade åt oss där vi skuttade runt.. Väl framme red vi ett pass på utebanan, och DC kändes riktigt fin!!

Kan berätta om en för mig och DC glädjande nyhet som jag fick reda på i fredags – kossorna vid Segersta kommer inte ut!! De finns faktiskt inte kvar längre.

Måste passa på att säga Grattis till Ponnylaget i Waxholm, ”mina gamla tjejer”, som debuterade i Division 1 idag med den äran! Keep it up!