loidressage

Ett ridpass som kommer att gå till historien! Åtminstone till min och DC’s. Jag och min underbara häst hade 100% kommunikation och ridkänslan var obeskrivlig. Kyra Kyrklund har sagt något i stil med att man får vara nöjd om man får uppleva 10 riktigt suveräna ridpass/år och detta var ett sådant. Senast var faktiskt efter just Kyras clinic på Globen sista helgen i november, så om man räknar kalenderår har jag förhoppningsvis ändå 9 st kvar för 2012! Men jag vill inte riktigt tro på det där, det måste gå att utverka fler än 10 st…

Kyra och Flyinge Amiral 764 – Nalles fina pappa!

Att rida i ”Nollan” är ett uttryck som Karin använder sig av mycket, det innebär kort sagt att hästen går av sig själv utan varken gas eller broms. Kyra liknar det vid att åka sparkstötting. Man ger en hjälp och så jobbar hästen med det man bett om, spänningslöst, tills man frågar efter något annat.

Mitt mål för träningspasset var väldigt enkelt: att kunna rida i ”Nollan” i trav och galopp och att göra riktigt mjuka ökningar och övergångar/upptag. Förutsättningarna för att klara av det var dock inte helt optimala – Karin hade kurs samtidigt som jag red och högtalarsystemet fick fnatt och lät så att DC till en början var så långt ifrån avspänd man kan komma. Det är helt otroligt vad snabbt hans toleransnivå för småsaker sjönk när han redan var uppskrämd – ett gult täcke på läktaren var plötsligt ett livsfarligt monster… Men han blev faktiskt nästan mer koncentrerad på mig när han tyckte att saker runt omkring var läskiga. Vi uppfyllde målet och mycket mer, jag satt bara och log igenom hela passet!

Det är otroligt kul att få så mycket positiva reaktioner på gårdagens inlägg och artikeln i Ridsport! Massor av nya ”Gillningar” av Facebook-gruppen loidressage och överlägset visningsrekord här på webbsidan. Det kan ju inte innebära annat än att folk håller med i hjälmfrågan, härligt!

Det viktiga är förstås att många börjar att fundera lite extra och att några som redan funderat kanske fick en liten puff för sitt eget beslut!

Ofta när jag berättar att jag vill satsa 100% på ridningen har jag fått höra något i stil med  ”Man måste ju plugga vidare parallellt med ridningen för att ha något att falla tillbaka på om man skadar sig… Men om de kraschar huvudet då?, tänker jag..

Den här dagen har jag spenderat på Segersta, med större delen av teamet Swedish Equestrian Challenge, som tränat tillsammans. Det är otroligt inspirerande och nyttigt för mig, både som ryttare och för att själv kunna hjälpa mina egna elever. Karin, Mads och Jeanna arbetar sina egna hästar tillsammans och stöttar varandra med konstruktiv kritik.

Nu tycks det hända grejer på allvar på hjälmfronten!

I det färska numret av Ridsport (nr 3) är rubriken tvärs över ett helt uppslag : Hjälmen på väg att slå ut dressyrhatten.

I artikeln uttalar sig sportchefen på Svenska Ridsportförbundet, Wiveca Lundh, om utvecklingen och vad hon hoppas ska hända; ”Jag hoppas ju att utvecklingen ska fortsätta att gå åt rätt håll och det innebär hjälm”. Hon säger även ”Vi kan inte sticka under stol med att Courtney King-Dye blev väldigt skadad, och att hon inte hade hjälm när det hände.”

En mycket intressant diskussion finns även med på sidan, kring varför det inte är lag på ridhjälm och om vilket ansvar man har som förebild och gott exempel. Ulrika Fåhraeus, som skrivit alla artiklarna, har även intervjuat mig om mitt ställningstagande – att välja hjälm oavsett klass. Hon är superduktig fotograf också, så det var jättekul att få se fler bilder än den som kom i tidningen :)

Sedan jag tog beslutet att rida med hjälm oavsett klass och dessutom gick ut med det på min websajt och på Facebook har jag fått höra många läskiga historier om olyckor där hjälmarna faktiskt räddat livet på ryttarna. Den senaste handlar om hakbandet!

En kompis berättade om hur hon blev vittne till en olycka där ryttaren hade hjälm på sig. Precis efter uppsittningen blev hästen skrämd av något och började hoppa runt som en tok. Medan ryttaren flyger i luften ser man hur hjälmen åker iväg åt sitt eget håll. Hakbandet var inte tillräckligt spänt. Eftersom hon landade så att huvudet fick ta smäll nummer 2 klarade hon sig med en rejäl bula i huvudet. Om huvudet varit först ner i marken hade det blivit minst lika illa skadat som den fot som nu tog emot vid landningen och inte läkte på många månader…

Även supercoola Nalle, som jag rider barbacka med bara repgrimma ute i skogen, kan som ni ser hitta på hyss där det är klokt att ha hjälm.. ;)

För er som missade mitt första inlägg i hjälmfrågan från den 5 januari i år – här är en länk tillbaka till det.

Min vackra, vita prins..

Trots att PH var enögd (medfödd microoftalmi) startade han både Msv Dressyr och Lätt fälttävlan, men han hade det svårt med galoppombytena där han skulle landa i en ny galopp åt det hållet där han inte hade någon syn. Han var otroligt ambitiös, nästan lite för ambitiös ibland, och ville väldigt gärna göra precis rätt. PH var en riktig olycksfågel, han kom in med småsår från hagen mest varje dag. Nyårsdagen 2008 blev han sparkad i hagen, så illa att han hamnade i hängmatta på Ultuna. Trots det hann vi tävla en del, och jag lärde mig massor under vår tid tillsammans. Phantomen var verkligen en speciell häst, one of a kind. Jag saknar honom väldigt mycket.

Det blev en promenad i den iskalla blåsten för DC idag! Lisen åkte med mig till stallet och knäppte lite bilder, många blev riktigt bra. Vi var ute och gick nästan 40 min, mysigt men som sagt väldigt kallt! Som ni ser var DC glad ändå!

Foton: Lisen Malmquist

Mycket kul fanns det att titta på, allt från grävmaskiner till ”konstiga” små hus. Även om vi var ute länge gick vi ingen lång sträcka, eftersom någon ville stanna varannan meter och se sig omkring…

Lite läskigt med bron, men man kan väl våga om matte går först…

Imorgon ska vi tillbaka till trygga ridhuset igen för att träna vidare på det vi gjorde under gårdagens träning. Ska bli kul att se om det funkar lika bra igen!

Nu har min dressyrhatt som aldrig kom till användning legat ute på Blocket i mer än två veckor… Inte ett enda svar har jag fått, samtidigt som jag lyckats sälja både ett par urvuxna ridstövlar, en Thiedemantygel, två tävlingsskjortor och ett skjortbröst med plastrongnål, samt fått flera förfrågningar på en allroundsadel. Det känns som ett rätt så tydligt tecken på att marknaden för hattar sviktar.

Jag har ju gått med i Riders4helmets och nu har de publicerat en översättning av mitt blogginlägg om att aldrig rida utan hjälm på sajten! Riders4helmets finns även på Facebook och har just nu en tävling om ”din bästa hjälmhistoria”. Du kanske har något att skicka in?

Min pappas kusin Fran har en hjälmhistoria som jag fått lov att dela med mig av här på loidressage:

When I was 8, and we had just moved to our house in Merrie Oaks in Clinton, SC I made friends with the families who had horses. One horse took off with me, pulling all the stunts that old, grumpy horses are apt to pull, and went under a low branch, sweeping me from his back, but onto a large pile of rocks. I was wearing my ”hard hat”, a helmet I wore during my brief tenure as a riding student in Ft. Benning, GA. A neighbor, who was a dr, checked me out and said the helmet saved my skull. Mom kept that helmet for years, and it was a reminder that anything can happen, and fast.

Fick nya Hippson i brevlådan häromdagen. Superkul att mitt bloggande har hittat in där!

Idag var det som sagt dags för den första gemensamma träningen med Ungdomseliten. Det blev därför en tidig morgon, samling 9.00 på Segersta och dessförinnan hämta DC i stallet. Han fick på sig ett tjockt 600-grams innetäcke för att hålla värmen både i transporten och i utebox på Segersta trots det iskalla vädret. -23 grader visade termometern när jag åt frukost imorse, brr…

Träningen gick verkligen jättebra idag! Fokus låg till stor del på att kunna reglera steget, vi jobbade mestadels i trav och växlade mellan kvicka, korta steg och längre mer vägvinnande steg. En jättebra övning för DC, som var med mig 99% av tiden under passet, väldigt uppmärksam och lyhörd för vad jag ville att han skulle göra. Det var ovanligt lätt att växla mellan en helt avslappnad jogging-trav och en mer spänstig energisk trav. DC är ju ganska entusiastisk och har ibland svårt att bara slappna av och glida runt, men idag funkade det kanon!

När min grupp hade ridit red Mads, Karin och Jeanna en clinic och berättade lite om hur de arbetar sina hästar. Efter det hade vi tävlingssektionsmöte uppe i Loungen, så jag missade tyvärr att titta på de andra grupperna, men det lät på dem som att det hade gått bra :) Jag ser redan fram emot nästa gemensamma träning! Men imorgon blir det en vilodag eller kanske en liten skrittur i skogen för duktiga hästen!

I morgon är det dags för den första gemensamma träningen för oss i Segerstas Ungdomselit!

Mentorerna i Ungdomseliten, alltså Mads, Karin och Jeanna Högberg, rider själva i Swedish Equestrian Challenge (en satsning mot OS i Rio 2016). Egentligen var det meningen att Patrik Kittel skulle komma till Segersta och träna dem och att vi i Ungdomseliten skulle se och lära, men eftersom han är sjuk kan han tyvärr inte komma. Jättesynd, men de som håller i projektet var väldigt snabbtänkta och styrde upp en träning för oss i Ungdomseliten istället, vilket ska bli superkul.

Träningen ska vara i clinic-form, vi ska fokusera på coaching på tävling, mentorskap och hur man hjälper varandra på ett bra sätt. Jag tycker att det är ett väldigt bra koncept, eftersom vi då kan hjälpa varandra ute på tävlingarna. Ett extra öga eller två kan vara bra att ha! :)

DC och jag skippade ridhuset idag och stack ut en sväng i det iskalla vädret istället. För att komma till ridvägarna måste man rida över en träbro – det kom en hel del protester från DC’s sida, han ville hemskt gärna vända och gå hem igen, men jag var envisare. Han fick helt enkelt ge sig, men när han hade klarat sig över bron levande var han sååå stolt!!! Öronen flaxande framåt och full fart på skritten, väldigt nöjd med sig själv!

Vi red på en snöig stig längst med ett stort fält, det var hur härligt som helst. Hela fältet var täckt av dimma, det var solnedgång och måne på samma gång och snön knarrade under DC’s hovar. När vi hade skrittat en bra bit vände vi hemåt, och sedan travade vi fram och tillbaka ett par vändor i en allé där det var bra underlag med hårt packad, jämn snö. Träden på sidorna av vägen glittrade när månen lyste på frosten och DC travade med världens spänst och bjudning. Otroligt hög mysfaktor! Det lär ju inte dröja länge innan jag gör om den ridturen!

DC hade frost runt hela mulen när vi kom tillbaka till stallet, men han var verkligen på bra humör! Jag tror att det är jättenyttigt för honom att få uppleva situationer där han inte vågar gå, men blir övertalad och inser att det inte är farligt. Idag hade vi 3-4 tillfällen när han inte tänkte ta ett steg till, men gjorde det ändå efter lite tjat från min sida, och det verkar stärka hans självförtroende rejält!

På kvällen var jag på Nibble och red Larson samt höll två lektioner, för Therese och Linda. Larson gick bra, jag provade bla att rida igenom LB:1 på honom. Dessutom gjorde han fin skänkelvikning i trav, nu när han förstått hur man gör har han ganska lätt för det.

En artikel på tidningenridsport.se rapporterade igår från World Dressage Masters i Florida att ”Många ryttare valde att rida med hjälm, något som nu sprider sig i dressyrvärlden…” 

I Ridsports papperstidning som kom i brevlådan i torsdags fanns en notis om Riders4helmets stora konferens som hölls förra helgen. Riders4helmets startade med anledning av dressyrryttarinnan Courtney King Dye’s svåra olycka och arbetar för att alla ryttare ska bära hjälm vid alla tillfällen. Riders4helmets har en websida och finns på Facebook.

Charlotte Dujardin valde hjälm på WDM. Foto: Nancy Jaffer

Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer i Sverige framöver. Kommer många att byta till hjälm nu på en gång eller behåller man hatten på tills det blir nya regler?

Jag bestämde mig vid nyår för att ha hjälm oavsett klass, så min hatt är till salu om någon vill ha den… ;)

Don Larson, den lilla (nu hela 160 cm! ) Hannoveraner/PRE-korsningen som jag såg komma till världen i juli 2008 börjar gå riktigt bra under ryttare nu. Ja, han blir 4 år i år och man skulle ju kunna tycka att han redan borde vara inriden och kanske t o m startklar i någon LC, men vilket trassel det har varit med honom…

När han kom hem från hingstbetet nykastrerad i mars 2011 såg allt ljust ut. Jag började med att jag befann mig precis överallt omkring honom tills han inte tyckte att det var ett dugg märkligt att jag plötsligt satt på hans rygg. Vi jobbade vidare med insittningen fram till sommaren och Larson gick sedan ut på bete och vilade från alla nya intryck. Pga massor av problem med Larsons tänder och käke kom vi inte igång igen med själva inridningen förrän i slutet av hösten, men nu känner jag mig riktigt nöjd med vad vi åstadkommit hittills!

Han går nu balanserat och stabilt i alla gångarter, fattar galopp på hjälpen och kan flytta undan lite för skänkeln. Vi har jobbat en del med en superelastisk inspänning eftersom han pga tandproblemen inte vågat ta stöd på bettet, men nu kan han gå i en lämplig form för sin ålder och utbildning utan inspänning. Dessutom är han snäll att rida ut på, han är inte särskilt rädd av sig och bromsar lydigt även där det verkar roligt att galoppera lite fortare… :)

Jag har faktiskt även ridit både Larsons mamma, morbror och mormor!

Mormor Lebrijana XXII, som är ren PRE e. Camborio XIII, tävlade jag under 2008 upp tom LA:4. Morbror Solero var den förste i släkten som jag satt på,  honom red jag under hösten 2007. Solero är också ren PRE, e. Envidioso. Larsons mamma Scheherazade, även hon PRE, är e. Destino II. Henne har jag inte ridit jättemycket, men däremot tränar jag både Charlotte och Linda som delar henne nu. Larson är hennes första och hittills enda föl. Han är dessutom den första i släkten som är till hälften hannoveranare, e. Danone II.

”Mormor” Lebrijana XXII och jag tränar för Wieger de Boer, mars 2008.

”Morbror” Solero och jag, hösten 2007.

”Mamma” Scheherazade och lilla föl-Larson, sommaren 2008.

Nu är tillverkningen av mina nya hjälmar igång!

Det är den franska hjälmtillverkaren Samshield och Skandinavienagenten Trolle Company som stöttar mitt beslut att rida med hjälm oavsett klass och ser till att jag har kanonsnygga, säkra hjälmar både att tävla och träna med. Stort tack till dem!!

Samshields hjälmar är precis allt jag kunde önska – säkra, bra ventilerade, grymt snygga! Dessutom har man möjligheten att designa ett unikt utseende på hjälmen.

Så här kommer mina hjälmar att se ut:

Svart tävlingshjälm

Brun hjälm till träning – matchar mina konjaksbruna stövlar och min fina fux :)

Jerringpriset till Rolf-Göran Bengtsson! Så jäkla underbart!! Det är helt fantastiskt inte bara för RGB själv utan för hela ridsporten! Och vilken överlägsen seger det var, med 44,6% av de totala rösterna, 2:an hade 28,9%! Det är ju verkligen ett bevis på hur starka vi ridsportare är när vi går ihop för samma sak! Jag hoppas på att ridsporten kommer att synas ännu mer i medierna nu, det har ju RGB verkligen bidragit till redan innan Jerringpriset. Hans tacktal gav mig ett nytt favoritcitat, ”Det är lätt att förlora, och det ser lätt ut när vi vinner…”. Väldigt sant!

Grattis till Rolf-Göran, och till alla oss andra hästmänniskor också!

Ni får absolut inte missa att Segerstas elitsatsning Swedish Equestrian Challenge nu kommer att ge sig ut på en Roadshow och hålla clinics runt om i landet! Biljetter hittar ni HÄR! Klicka upp bilden nedan för mer info…

De som håller dessa clinics är bland andra mina tränare Mads Hendeliowitz och Karin Öljemark, tillsammans med flera av Segerstas GP-ryttare. Själv ser jag fram emot det här jättemycket, jag är övertygad om att det blir väldigt lärorikt och roligt! :)

Jag har funderat ordentligt och nu tagit ett av mitt livs viktigaste beslut; jag rider med hjälm på huvudet oavsett vilken klass jag startar.

Intermediaire I, Mariefred 10 juli 2011.

Nu när jag äntligen fyllt 18 år skulle jag ju få göra det jag drömt om så länge – tävla i frack och hatt.

• När jag var 13 år och red min första MsvB:2 var det tillåtet för alla, oavsett ålder, att rida med hatt även i MsvB. Jag fick en hatt i julklapp och var jättearg när jag bara 7 dagar efter att ha öppnat paketet insåg att den nya regeln infördes vid årsskiftet: Man måste fyllt 18 år…
• Så när jag startade min första S:t Georges en vecka före 17-årsdagen var det i frack och hjälm.
• När jag red Intermediaire sommaren 2011 var det förstås också i hjälm och frack.
• Nalles och min sista tävling var på på YR-küren på Djursholms Elittävlingar 2011 och eftersom det var två veckor kvar till min 18-årsdag, red jag i frack och hjälm.

Varför har jag då tagit beslutet att fortsätta att tävla i hjälm?

Jag tror att det huvudsakligen är Kanadas beslut att införa hjälmkrav på alla nivåer från 1 jan 2012 som tillsammans med vetskapen om Courtney King-Dyes svåra olycka med en häst som ”bara” snubblade som påverkat mig mest. Även att en vän till familjen strax före jul låg på intensiven efter en kritisk och akut ryggoperation – han hade åkt av sin unghäst – har nog bidragit till mina funderingar. Han hade i alla fall hjälm…

När jag sitter på min lilla häst är det 177 cm från manken och ytterligare 1 m därifrån upp till mitt huvud. Vem skulle frivilligt dyka rakt ner i marken från den höjden utan något som helst skydd för huvudet?

DC beundrar sig själv i spegeln efter dagens ridpass… ett pass som han gjorde riktigt, riktigt bra! Vi joggade lugnt både i trav och galopp, och skippade sadeln för lite omväxlings skull. DC är jättebekväm att sitta barbacka på, han rör sig så smidigt. Jag red mycket raka linjer, kvartslinjer och diagonaler, för att träna på att behålla exakt samma takt oavsett var på ridbanan vi befinner oss. Eftersom nästan alla program innehåller ökningar på diagonalen är det så lätt hänt att både takt och tempo ökar lite där, men idag var DC riktigt avspänd oavsett vilka vägar vi red. Väldigt elastisk och lättreglerad i formen var han också, jag kunde länga, korta, sänka och höja honom i princip hur som helst. Det är så kul när det bara funkar!!

Jag var på Wallstanäs hela förmiddagen och tittade bland annat på när Karin red fina De Chenta (DC#2, haha!). Jag ska jogga henne nu i helgen eftersom Karin är bortrest över nyår, så det passade ju bra att jag fick se hur hon funkar. På eftermiddagen åkte jag till Nibble, där jag höll en träning för Charlotte och Sessan. Vi jobbade bland annat med att kunna placera framdelen var som helst utan att bakdelen påverkas – till en början bara med ställd men i övrigt helt rak häst och så småningom i öppnor på medellinjen i både trav och galopp.

Jag red Larson också, och även han fick gå utan sadel. Jag var på barbacka-humör idag helt enkelt, och det passar rätt bra när man har täckbyxor i det kalla vädret :) Mina är helskodda och kommer från Catago, de är supervarma och bara helt underbara! Larson var en stjärna idag, han är verkligen supersnäll för att vara en 3-åring som är riden några månader! Vi red i ridhuset, och han lyssnade bra på både galoppfattnigar och avsaktningar. Nu får han vila över helgen, och på måndag är det träningsdags igen.

Ett jättestort tack till fantastiska Dressyrringen för årets träningsbidrag!!

—–

Idag landade även en annan trevlig grej i brevlådan – priserna från Hippson! Don Cameron och jag kom ju 2:a i Hippson Riders Cup som avgjordes för ett par veckor sedan.

Vi fick en blå rosett, plakett, en luva från Hippson och ett presentkort från Hööks. Dessutom ska ett presentkort från Pavo dyka upp separat. Jag är jätteglad! :)

Julavslutning i skolan idag, så skönt med jullov! Vi fick lyssna på ett tal som simmerskan Emma Igelström höll, vilket var kul eftersom jag refererat mycket till hennes bok i mitt projektarbete som handlar om ätstörningar inom idrotten. Sedan var det lite julbuffé, och underhållning som några roliga människor stod för.. :)

Larson var grymt duktig idag när jag red honom! Jag red ensam ner i mörkret till ridhuset, öppnade den stora vikporten från hästryggen, red in i mörkret, tände lamporna och öppnade sargen, Larson rörde inte en min utan gjorde precis vad jag bad om. Vilken liten stjärna han kan vara när han sätter den sidan till! Själva träningen gick också bra, vi övade en hel del på galoppfattningar och han hängde med på noterna bra!

DC lämnade Nibble för sista gången när vi åkte till Segersta för att träna för Mads. Vi flyttade in på Wallstanäs idag, det känns jättebra :)

Träningen gick okej med tanke på att vi satt i köer och jag knappt hann rida fram, plus att DC verkar ha träningsvärk. Jag red ut flera dagar förra veckan, men krävde ändå väldigt mycket när det gäller både samling och rakriktning, så även om han fick vara ute i skogen blev det inte lättare för hans muskler. Mads hjälpte mig att komma förbi spänningarna bra i alla fall, så det var en givande träning ändå. Jag planerar att longera DC imorgon, och sedan ska jag ge honom en rejäl massage och försöka mjuka upp honom. I övermorgon blir det också longering, men då troligen bara i skritt. Julhelgen blir också lugn för honom, och sedan borde han vara fit for fight igen!

Efter träningen åkte vi alltså inte tillbaka till Nibble, utan till Wallstanäs istället. DC såg lite smått förvirrad ut när jag lastade ur honom och ledde in honom i stallet, han tittade som en nervös fölunge på de andra hästarna men följde snällt med in i sin box och var nöjd och glad när kvällshöet släpptes ner från foderautomaten :)

Nyinflyttad!

Ebbas föl Sansiro är bara för mycket ibland… Han är supersöt, men så sjukt kaxig trots sin ålder! Han fick hälsa på DC igår när vi var på väg ut ur stallet för att rida. De känner inte varandra överhuvudtaget eftersom de står i olika stallgångar, och ändå sticker Sansiro fram mulen och hälsar utan att ens föl-tugga eller backa av lite.

DC’s pannband hade jag flyttat till tränset, men det gick lika bra utan :)

Idag var jag iväg till Norrköping med Anna och provred en häst som hon är intresserad av. Det är alltid kul att få rida lite nya hästar tycker jag, och den var trevlig! Riktigt ponny-söt var den också :)