Så var det dags att säga adjö till ett par trogna kamrater. Det är ett par av mina Blundstone-skor som nu får se sig besegrade av väder och vind, vinterns lera och DC-Grisens (m fl ) bädd. Det här är faktiskt det första paret jag lyckats slita ut, så det är hål i sulan och i tån. Det förra paret växte jag ur och sålde!
Annars är det nog de bästa kängor som finns. Även om de kostar lite mer håller de bra och funkar både mitt i vintern med sulor och tjocka sockor i och mitt i sommaren med tunnare strumpor. Väl använda är väl det minsta man kan säga. Tur att jag har ett par till :)
För övrigt jobbar Jeanna och jag på som vanligt med hästarna, även om vi har några färre igång just nu. Peikko är i Finland och gör sitt hingstjobb och Remus, som bara är 3 år, är på sommarlov.
Don Cameron är nog den hungrigaste häst jag någonsin haft. Tror att gränsen för vad DC lyckas trycka i sig utan att det blir rörigt i boxen går vid ca 16 kg hö – men går det att komma åt lite extra mellanmål kan man anstränga sig rätt ordentligt :)
När min mamma fixade bilder till min student hittade hon den här. Den är tagen i Portugal i maj 2003. Jag var alltså 9 år och min mamma lät mig rida ut i ”skogen” på en helt okänd häst … Själv hade jag förstås inga problem med det och det gick hur bra som helst, men att hon vågade? Mamma alltså..
Lilla jag i Portugal 2003, bra upplösning på bilden!
När jag tänker efter har min mamma aldrig varit orolig när jag jag ridit och det är möjligt att det haft en väldigt positiv effekt på mig. Jag har nog själv inte varit särskilt rädd av mig och funkar bra ihop med lite busiga hästar, allt från ridskoleponnyn Lillen på Hägerneholm via Jag-är-störst-bäst-och-vackrast-Nalle till Jag-kan-balansera-bra-på-två-ben-i-taget-Don Cameron :)
Efter att ha vilat igår fick DC ett lätt pass idag. Vi inledde med lydnadsövningar från marken, precis som jag ofta gjorde med Nalle. Sedan körde jag ett ganska kort pass, och DC kändes precis som vanligt! Jag testade honom lite med ganska ordentlig samling, piruettgalopp och ett par byten, bara för att kolla hur han skulle reagera. Och han kändes precis som han brukar. Men jag vågar inte ropa hej än… Vi får se om det håller i sig!
Jag är helt övertygad om att det är bra att lite då och då jobba extra från marken, med ”hästspråket” Det ger respekt för vem som är ledare och extra gymnastik för hjärnan. Mina hästar har också fått lära sig diverse trick. Grållen och PH kunde t ex buga på kommando och Nalle är riktigt duktig på Working Equitation-övningar. Vi provade på det på Kulla Vreta, med hjälp av Paolo Bastos och det var superkul tyckte Nalle, så vi blev riktiga mästare bl a på att öppna grindar, både till vardags när vi skulle över till Bogesundsslingan och på julens Hurry Scurry-tävling :)
Vi provade på WE på Kulla Vreta, med hjälp av Paolo Bastos.
Här går Nalle över träbron ffg
Vi fångar ring från tjuren med lans.
Jag vill trots den långa resan och meetinget rida DC den här veckan, eftersom han ska på koll på fredag och det känns korkat att komma till veterinären med en vilad häst, istället för en som är som är igång. Han har det väldigt bra i sin hage på Herfsta när jag inte rider, så det går ingen som helst nöd på honom.
Sista biten hem var det väldigt vackert kvällsljus och från Gävle gick det hur snabbt som helst. Tänk att man tidigare har tyckt att det var rätt långt att åka och tävla i Högbo/Gävle/Sandviken ;)
DC var installerad i sin box på Herfsta vid 22:30-tiden, efter en liten promenad och en stund i hagen. Själv kom jag ner i min sköna säng på Segersta ungefär vid halv tolv.
Tillbaka i vardagen i morse med uppstigning 06:00 och inte minsta våffla i sikte.. ;)
Den här veckan blir det förstås lite återhämtning för min långresenär. På fredag ska vi på DCs halvårs ”check-up” hos vår veterinär Chris Johnston, på Mälarkliniken. Det passar förstås extra bra att få expertutlåtande på att han är fysiskt OK efter att han levt rövare som han gjorde i Umeå.
Känns som läge att muntra upp mig lite med några vackra bilder på min fina häst
Detta bildspel kräver JavaScript.
Foto: Maria Håkansson
Jag vill passa på och tacka så jättemycket för alla kommentarer och uppmuntran både här, på Facebook och i ”verkligheten”. När det är jobbigt behöver man allt stöd man kan få. TUSEN TACK GULLIGA NI!
loidressage-bloggen tar nu lite lätt sommarlov och kommer med största sannolikhet bara att uppdateras en gång om dagen, om det inte händer något extra speciellt.
Min och DCs sista ritt på Umeå-meetinget blev aldrig av. Jag strök oss två minuter innan start – det var inget alternativ att gå in och rida. DC var likadan på framridningen idag som igår, och det fanns inget jag kunde göra åt saken. Nu på eftermiddagen har jag pratat med både Jeanna och Karin, och jag har funderat många varv kring hur vi ska gå vidare med det här.
Vi är på väg hem från Umeå. Vägen hem känns längre än vägen hit. Ganska kostigt då jag oftast tycker att det är tvärtom. Jag tror att det kanske beror på att vägen alltid känns längre och tyngre när man är besviken, deppig och allmänt negativ? Det behöver ju inte bara gälla vägen från Umeå till Herfsta, utan det gäller nog faktiskt det mesta. Oavsett vart man är på väg går resan snabbare när man är förväntansfull med sikte på målet. Just nu känns det som att jag har en lång väg framför mig med DC för att ta reda på vad som inte stämmer, men jag får väl försöka att vara positiv och sikta på målet – att få tillbaka min ”vanliga” häst – så går nog den resan snabbt den också. Jag säger helt enkelt som tävlingledaren sa igår, ang att det är lättare att få folk att åka ner till Skåne än upp till Norrland för att tävla. ”Det är väl meningen att vi ska rida i uppförsbacke?!”
Jag och mamma har trots allt haft en trevlig helg tillsammans med härliga kompisar. Tävlingarna var väldigt väl arrangerade och flöt på bra trots regn och blåst.
Vi hade en supertrevlig kväll igår på Ryttarfesten. Buffén var god och underhållningen kul, med en grupp som spelade och sjöng en musik-quiz.
Tävlingsledaren Karin Kemi är en helt otroligt engagerad person som tillsammans med sitt gäng i Umeå har fixat ett meeting utöver det vanliga, både när det gäller själva arrangemanget, med tävlingsbanor, uppstallning, funktionärer etc och med priserna!
Junikampen, som är en lagtävling där man kan sätta ihop ett eget lag över klubbgränserna hade otroligt fina priser! 9000:- till segrande lag, gehäng och en delikatesskorg åker söderut i eftermiddag med Amanda, Mimmi och Ann Hammarlund (DjRK) som bildade vinnarlaget. 6000:- gick till 2:an där Elena och Gunilla bildade lag med hemmaryttaren Ida Hellström. Rejäla prispengar, segertäcken, fantastiska rosetter och högtidliga priscermonier à la Strömsholm var det i de vanliga klasserna.
Efter Ryttarmiddagen passade jag på att ta en promenad runt tävlingsbanan med DC. Jag grubblar vidare på vad som stör min lilla häst, för det är uppenbart att han inte alls trivs lika bra här som vi andra gör. Kanske beror det på det vi fick reda på igår kväll – att typ 100 exemplar av DCs värsta fiende och mardröm, Mamma Mu, befinner sig på ca 200 meters avstånd från tävlingsbanan? Oavsett vilket ska det bli spännande att se hur han beter sig idag…
Så här fin var DC´s svans innan vi gick ut i regnet. Det är ju dessutom inte klokt att man tar grejor för ca 50.000 kr och dränker i vatten och sandgegga:( Jag har torkat och putsat och hoppas att sadel, kandar, träns, stövlar, hjälm etc. kan bli OK.
Vi har ridit två klasser idag: LA:3 och MsvC:2. Både hästen och utrustningen är, som sagt, minutiöst kollad och genomgången.DC har under dagens lopp stundtals varit helt sagolik att rida, men tyvärr kom Don Camerons Evil Twin på besök igen:(
I LA:3 ”flöt” jag runt och lyckades alltså ändå knipa en placering med 7:a på gångarter och på ”Ryttaren” och på diverse annat som han visade vackert mellan tokerierna.
På framridningen till MsvC:1 höll vi oss på en egen bana OM han skulle börja leva rövare igen, men då kändes han som min vanliga häst igen. Tyvärr återvände Evil Twin när vi red in i collecting ring. Vi satte vårt Jumborekord och lyckades t o m få både en 1:a och flera 2:or från alla tre domarna ( men jag kom ihåg halten vid A ;).
Domarnas kommentarer var hur som helst väldigt glädjande inför att vanliga DC återvänder:
”Du har en fin häst! Lycka till!” 48%
”En mycket flott och kapabel häst som idag tyvärr inte riktigt vill vara med. 51% ( med 9 st 7:or bland eländet..)
”En fin häst med kvalitet, men svårta att bedöma – ojämnt. Lycka till!” 52% (med 10 st 7:or bland det o-bedömningsbara..)
Ett litet smakprov…
I MsvC:1 hade hela vårt gäng haft möjlighet att vara med och titta på, både en del av framridningen och på själva ritten, så jag fick av hjälp av Gunilla efteråt och har förhoppningsvis en strategi inför morgondagens avslutande MsvC:2. Alla har varit superstöttande och gulliga och berättat massor om sina egna (numera äldre och förståndigare) pållars tonårsfasoner.
Dagens övriga resultat: Elena var 2:a och Mimmi var 3:a i MsvB:5, Gunilla VANN MsvA:1 och Amanda & Abbe var 2:a i MsvB:2, så vi har en rejäl uppsättning rosetter hängande i vår del av stallet :)
Första klassen jag och DC red i Umeå var alltså en MsvC:2.
När jag tog ut DC och satt upp kändes allt precis som vanligt, men plötsligt blev min häst helt tokig och bockade som en galning (inget som kunde jämföras med hans”vanliga” små mupperier, utan verkligen heltokig!) Jag gissade förstås på insekter först och främst och dränkte honom med insektsspray.
Det hjälpte dock inte ett smack och DC såg helt olycklig ut samtidigt som han fortsatte att bocka och leva rövare. Då gick vi ut från framridningen och sadlade av, kollade under schabraket, kände igenom ryggen. Då var det dags för start och jag hoppade raskt upp igen och red in på banan.
Det var första och förhoppningsvis sista gången jag suttit på en häst som bockade upp på medellinjen och fram till X. Vid två tillfällen under programmet (dvs fram till jag utgick) gjorde vi något som liknade det som skulle utföras och de två grejerna fick vi 7:a på. I övrigt var det 2:or och4:or, tills jag sträckte upp handen och tackade för oss.
Efter ritten lät jag DC stå i boxen en stund och äta, sedan spolade jag honom under magen och tvättade honom med Lactacydtvål (om han av någon outgrundlig anledning skulle ha blivit irriterad av insektssprayen). Sedan gick vi till ridhuset och longerade – DC var taktmässig, genom kroppen och spårade bättre än på länge. Alla gångarter helt OK.
Efter ytterligare ett tags vila, då alla klasser var färdiga, sadlade jag igen och satt upp. Nu red vi runt den andra banan och gick inte in på framridningen, för att ändra omständigheterna. DC gick som en klocka! Nu stod både Gunilla (min ”gamla” tränare) och mamma och kollade på oss och vi gick tillbaka in på framridningsbanan och testade – DC gick hur bra som helst. Gunillas. mammas och min slutsats är att han måste ha blivit biten av något odjur precis efter att jag satt upp. Nu sover han med flugtäcke i natt och så håller vi tummarna för att allt är som vanligt i morgon bitti.
Nu ska vi bjuda Eklundarna på en flaska champagne som jag fick i studentpresent. Säger som Pippi Långstrump ” Nu ska vi inte vara ledsna för ett sån´t här litet missöde – huvudsaken är att man är frisk :D” (fast det kan jag ju i ärlighetens namn inte heller säga, med stelkrampssprutad vänsterarm och svullen käke med sytt hål i, hihi :). Sedan ska vi äta middag på en italiensk restaurang, då träffar vi även Gunilla, Elena och Paco.
Dagens resultat: Mimmi VANN MsvB:4 med Mulle och Gunilla var 3:a i S:t Georges med Fanny! Grattis:)
Morgonfodringen fixades av Christina och Magnus, så vi fick sova ända till 07:30. Helt sagolikt!!
Sedan hotellfrukost som är bland det härligaste jag vet! En riktig ryttarfrukost som toppades med egengräddade våfflor med sylt och grädde. Tog mig även friheten att hämta chokladmjölk från en röd vattenkanna på barn-frukosten :)
Efter vår morgonpromenad kollade jag om det var dispens för att rida med flugluva och det var det. Skönt! Nästa dispens fixades i cafeterian, där jag var den enda som fick ta med en kniv utomhus för att kunna skära min Club Sandwich i små bitar som skulle kunna petas in i munnen, haha…
Elena är först ut av oss med Mexico i en MsvB:4. Den missar vi tyvärr, men Mimmi ska vi alldeles strax hinna titta på. Sedan är det direkt in i stallet och sadla DC för vår MsvC:2-start.
DC är incheckad på Hippologum – en gigantisk anläggning som rymmer 165 hästar! Det är inte svårt att gå vilse i stallgångarna, men vi orienterar oss med hjälp av kristallkronan som hänger centralt.
DC, Abbe, Nicke, Gus, samt Gunillas och Elenas Funny Lady och Mexico Melody delar en egen liten del av stallet. Superskönt att vi kan bre ut oss lite extra.
Jag och DC promenerade en liten stund precis när vi kom fram och red sedan ett lätt pass medan mamma var gullig och packade ur och fixade med boxen och så. Fina hästen var superpigg! Jag red en ganska bra stund så att han hann mjuka upp kroppen sakta, men med väldigt låga krav på honom, han blev inte ens svettig. Eftersom han var väldigt framåt var det frestande att rida på lite till och göra av med en del energi, men han ska ju orka 3 dagar så vi höll igen ändå.
Min första start är preliminärt inte förrän kl. 15:51, men jag kommer att vara i stallet tidigt och ta minst en ordentlig promenad med DC, samt rykta supernoga, så det blir en rejäl massage samtidigt. Troligen skrittar jag dessutom lite uppsuttet mitt på dagen så att jag kan känna efter hur lång framridning vi kommer behöva. Är han lika taggad som idag behöver vi nog lite längre tid än vanligt, men känns han lugn vill jag inte trötta ut honom i onödan.
Vi har precis ätit en god buffé här på Scandic Syd tillsammans med Eklundarna. Jag har haft lite krångel med att få i mig mat idag pga min ihopsydda haka, men jag lyckades trots det trycka i mig en rejäl portion rabarberpaj med vaniljglass till efterrätt.. :) Småå bitar i taget är det som gäller… det tog mig 40 minuter att äta min pastasallad till lunch, haha! Ser ändå fram emot morgondagens hotellfrukost!
Nu är det bara 5 kilometer kvar till Hippologum! Resan har gått väldigt smidigt. Vi stannade och tankade i Gävle (Statoil, så vi delade på en kaffe i väntan på SevenEleven längre fram). I Sundsvall blev det äntligen SevenEleven-latte! DC fick morötter och vatten istället ;)
Ännu längre upp i Norrland åkte vi över den fantastiska Höga Kusten-bron. Helt klart Sveriges svar på San Franciscos berömda Golden Gate!
Familjen Eklund hann ikapp oss och vi tog en gemensam paus vid Höga Kusten-bron. Nicke och DC var superglada att höra varandra och gnäggade hysteriskt tvärs över en bil med chockade men glada pensionärer!
Den sista pausen blev i Örnsköldsvik – där tankade vi bara snabbt. DC har varit en stjärna att åka med. Står som ett ljus, äter som en häst och gnäggar så fort han hör mattes röst i pauserna. Sötnos!
Tro det eller ej – men jag har sett fram även emot själva resan, trots att det är drygt 62 mil upp till Umeå. Det är en särskild känsla, full av förväntan, att åka iväg på meeting. Det här är bara det andra gemensamma meetinget för mig och DC.
Eftersom det är första gången jag åker ordentligt norrut passar det väl att jag försöker att ha koll på kartan och lära mig att hitta någorlunda. Mamma gnäller alltid på mig för att jag har dåligt lokalsinne, men det finns ju GPS! ;)
Jag har i alla fall kollat var det finns 7-Eleven på mackarna på vägen upp. Måste ha kaffe därifrån- det är klart bäst! Första stället utmed E4 är i Gävle, sedan finns det två i Sundsvall. Det verkar dock vara de sista före Umeå.
På sidan MEDIA här uppe har jag lagt bilder och artiklar, samt en filmsnutt från SVT.
I senaste Häst & Ryttare finns artikeln ”Av med hatten för ryttarna i hjälm”. Den stora bilden är av Minna Telde som ju numera tävlar i hjälm. GRATTIS MINNA TILL OS-BILJETTEN!!
Här är hela uppslaget:
En liten Loi-bild finns också, samt en intervju med mig.
Det nya magasinet Kentaur har ett jättefint reportage från Segersta i senaste numret. Ni hittar mig och Gadaffi bredvid varandra på en av sidorna:
Jag har skrivit om det förut och nu har det visat sig viktigt igen – bra planering och framför allt framförhållning!
Jag är så tacksam för att jag packade allt hö och kraft och de mesta av DC´s grejer igår och inte har det kvar ikväll. Har nämligen tillbringat eftermiddagen på Enköpings lasarett eftersom jag råkade komma ivägen för en hov tidigare idag.
Änglavakt hade jag definitivt, för jag klarade mig med ett par stygn i hakan, istället för bruten näsa, trasigt öga eller något ännu värre.
Snälla Hanna körde mig till sjukhuset och väntade där med mig, och snälla Annie lovade att bada DC. Tack!!!
Jag har sovit en stund och vilat lite, men nu måste jag ta tag i min packning. Tursamt nog hade mamma tagit hem mina tävlingskläder och det mesta av DC´s täcken, schabrak och sånt och har tvättat allt inför resan, så jag slipper fixa de grejerna.
Nu väntar en vecka med bandage och därefter ett halvår! då jag måste ha plåster på ärret när jag är utomhus (dvs sådär 89% av min vakna tid…) för att det inte ska bli fult.
Kul hade vi i alla fall igår, då vi spelade årets minst seriösa fotbollsmatch och sedan badade i poolen :)
Idag onsdag är det stora packningsdagen för vi åker tidigt i morgon bitti. Men först är det vanligt jobb och så rida ett pass för Jeanna DC på eftermiddagen. När vi kommer fram ska jag jogga lätt och få honom uppmärksam och lydig. Det är inga konstigheter i programmen vi ska rida, utan det viktiga är att vi lätt hittar tillbaka mjukheten efter den långa resan.
DC har hö och kraft med sig för fyra dagar och det väger förstås en hel del, så för att vi ska vara så lätta som möjligt har vi jobbar hårt på att optimera packningen. Jag har t ex en lättare stövelväska än jag brukar ha på endagstävlingar och sparar ½ kg, bara tävlingsstövlar istället för att även ta med de cognacfärgade sparar 1½ k g. När mamma och jag hade tänkt och fixat hur mycket som helst på varsitt håll kom förstås pappa med den enkla lösningen; Tanka ofta och lite istället för att fylla upp med 70 liter diesel, det finns ju några stycken mackar utmed E4! Förresten har mamma gått ner 23 kg sedan vi var på meeting senast, så där har vi redan sparat vikt för nästan halva DCs hö-ranson :)
Det ska bli så kul! Amanda har med Abbe (Matiss) och Nicke (Germanicus) och Mimmi har med Mulle (Merlin). Bäst är att det finns så många olika klasser så att vi kommer att kunna hinna heja på varandra.
DC kommer att få ett bad ikväll
Så här kan det se ut när jag är på meeting – här är Nalle i Högbo 2011. Älskar min boxgardin med fack för benlindor, schabrak och andra prylar. Överlastar fickorna ganska ofta :)
På meeting får min akutväska, som är med på alla resor, både korta och långa, även vara sjuklåda. Jag har gått igenom den, så att allt är fräsch och påfyllt (t ex silvertejp har en märklig tendens att vara nästan slut när man behöver den som mest).
Nu har jag faktiskt förbättrat väskan med att göra den lite mer logiskt packad, så att det är lätt att hitta i den och få tag i sånt som man antingen behöver oftast eller som är viktigast att snabbt få fram vid en olycka:
I det vänstra sidofacket finns ficklampa (kollade och bytta batterier!!), morakniv och stor sax.
I det högra sidofacket ligger febertermometer med små plastskydd och vaselin.
I frontfacket finns allt som behövs för småsårvård:
småflaskor natriumkloridlösning överst – lätt att få tag i och spruta i smutsiga sår
sterila kompresser
självhäftande kompresser – funkar som plåster på pälsiga ställen om man tar en rejäl bit självhäftande väv över
I bakfacket små och stora verktyg; hovtång, hovkrats, pincetter och liten sax.
Mitt i väskan 1 kg bomull, kylpadd, silvertejp, Lactacydtvål, gasbindor, vetflexlindor.
I väskan finns även en brems och axelremmen kan användas som grimskaft. Skulle man behöva göra ett riktigt transportbandage får man plocka fram paddar och schabrak o ch linda fast med vanliga benlindor. När vi körde upp Phantomen till Ultuna med en misstänkt fraktur lindade distriktsveterinären benet med 8 st schabrak…
Och nu håller vi alla tummar och hovar för att slippa använda något alls av alla grejor!
Jag är fortfarande inte 100% säker på hur jag ska göra när vi kommer fram efter en så lång resa. Eftersom det är första gången DC åker så långt till en tävling vet jag inte riktigt hur han kommer att fungera. Men jag får väl utgå från hur det funkade i Gyttorp i somras och hur jag brukar göra med Nalle.
Vår första start blir efter lunch på fredag, så jag kommer troligen att göra ungefär så här; Rida ett lösgörande pass på torsdagen när vi kommer upp, ta en sen kvällspromenad och så ta en ordentlig promenad på lite ojämnt underlag på fredag förmiddag. Alltså inte ojämnt så att han riskerar att vricka sig, utan så pass att alla småmuskler i benen kommer igång.
Under veckan var/är schemat så här:
Vilade fredag-lördag
Söndag- Skritt ute på lite ojämnt underlag, sedan ett lätt dressyrpass
Måndag – Dressyrträning med Jeanna
Tisdag – Skritt bland buskarna och trav ute på hårda skogsvägar
Onsdag -Dressyrträning med Jeanna
Måste bara skicka med de här ljuvliga hundbilderna. Mina föräldrar hälsade på mig i lördags och Chichi träffade Gadhaffi. Hon är 3½ år och han 8 månader – tror att hon tycker att han är en liten plutt som kan gå och lägga sig på sin plats ;)
Min kära lilla websajt firar sin första födelsedag idag!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Även om det tar mer tid att skriva än jag egentligen har, så är det så himla kul och jag har fått så mycket trevliga kontakter tack vare bloggen! Det är dessutom som en dagbok för mig själv att titta tillbaka i, utöver en ren träningsdagbok. Särskilt under perioder när det känts som att jag och DC inte har kommit någon vart och att vi ”halkat efter” jämfört med Plan A och ett tag t o m jämfört med Plan B är det skönt att kunna bläddra lite och se vad vi faktiskt pysslat med.
Bild från det allra första inlägget den 25 juni 2011 ”Websidan igång!”
Jag har fyllt på med flera nya sidor under året som gått, t ex Dreamteam, Media och Mer. Läsekretsen har vuxit sakta men säkert, extra mycket sedan Maria bad mig att länka bloggen till Segerstas hemsida och Facebook. Bloggen finns sedan 10 maj även på Hästliv.nu.
Det hela började med att jag bloggade för Dressyrringen inför och under Junior-SM 2011. När jag kom hem från Strömsholm hade jag fått lust att fortsätta att skriva och dela med mig av mina hästupplevelser (och lite annat smått och gott). Eftersom jag under sommaren 2011 skulle läsa in Företagsekonomi A och därför tänkte starta min egen firma, loidressage, passade det bra att göra en websajt med en blogg som en del i det arbetet. Företaget loidressage registrerades först i augusti, men hemsidan med bloggen var alltså i publiceringsbart skick för precis ett år sedan.
Jag är väldigt stolt över att loidressage har fått nomineringar till Veckorevyns Blogawards 2012 i kategorin Årets Guldpenna. Jag vet inte hur länge man kan fortsätta att nominera, men förra året redovisades de utvalda bloggarna i VeckoRevyn i augusti, så det är nog öppet fortfarande ;)
För att få ihop några mil och slippa tänka på bultdragning av transportdäcket på vägen till Umeå (och inte heller behöva ta med fälgkorset dit upp) kopplade jag på transporten och körde en sväng igår kväll. Passade bl a på att hämta mitt sadelskåp som stod hos Amie.
När jag kom hem till Herfsta med transporten var det en rätt smal plats jag skulle parkera på, men jag tog det väldigt lugnt och försiktigt med backandet för att inte hamna fel. Det gillade inte min bil :(
Alltså det luktade inte bränd koppling eller så, men bilen lät inte alls friskt och så droppade det nåt från under motorhuven.
Med lite bläddrande i bilens instruktionsbok kunde jag konstatera att det nog var servo-oljan som inte var så nöjd…
Jag körde superförsiktigt till Segersta och får nog lifta med Jeanna till Herfsta i morgon och sedan ta mig till Bålsta och få hjälp. Jag hoppas och tror att Däck-mannen på Statoil kan vara bra på sånt här också… SUCK!
Äntligen har poängen kommit in från två tävlingar där jag och DC var 2:a i MsvC:2 resp 3:a i MsvC:1. Det har varit en del strul med resultaten från dessa tävlingar som inte kördes med Equipe Online.
Egentligen har väl rankingen inte så himla stor betydelse. Det handlar ju väldigt mycket om vilka tävlingar man väljer att åka på, antalet startande och hur konkurrensen ser ut på respektive tävling.
Men det kan inte hjälpas att det är en härlig känsla att vara tillbaka på ”förstasidan”. Don Cameron och jag ligger för tillfället på plats nr 21 av 918 ekipage på Young Rider-rankingen. Vi har blygsamma 50 poäng hittills (1:an har 234), men det känns ändå lite kul!
Nalle och jag låg som bäst som nr 9 på Junior-rankingen, en period i september 2010 och efter vårt första junior SM, så dit upp har vi en bit jag och DC. Men han är ju en liten 7-åring som precis vunnit sin första MsvC, så vi har all tid i världen att ta oss till de högre klasserna.
Vem bryr sig? :) Fast tävla är kul för matte brukar vara väldigt glad och så får jag socker!
loidressage 